Minna Takala

Att prata om ätstörningar är svårt. Det är svårt för att så många inte förstår hur allvarligt det kan bli. Många tror att man vill ha uppmärksamhet, man vill att andra ska tycka synd om en, att man vill bli ”the centre of attention”.

Men det finns så mycket okunskap kring ämnet. Folk tror att det är simpelt, att det bara är att börja äta på ett korrekt sätt igen, att man kan sluta tänka på mat, vikt och figur över en natt. Men det finns så mycket annat kring det. Jag vill dela med mig av detta för att fler ska kunna prata om denna sjukdom. En sjukdom som så många döljer från andra i flera år, i decennier. En sjukdom som man skäms för. En sjukdom som dödar folk.

Varför ska det egentligen vara så svårt att prata om det här? Jag känner att jag är redo nu och hoppas att det här en dag blir ett ämne som inte är lika svårt att prata om, då dessa sjukdomar är så vanliga hos oss människor – tonåringar, vuxna, äldre och barn. Folk lider av något som inte går att förklara i ord. Jag lider av något som jag skäms för, som jag inte kan förklara, som förstör och har förstört mitt liv i flera år. Vi lider av något som bara vi själva kan ta tag i, men som vi kan sprida kunskap om, för att få en så vanlig sjukdom att bli mindre skämmig att prata om.

Många tror att det här är något som bara drabbar unga tjejer, men det finns folk i alla åldrar och av alla kön som blir sjuka. Många tror också att man behöver vara pinnsmal och underviktig för att vara ätstörd. Många tror att det blir en ätstörning först när man går ner i vikt, när det ser ut att ens kropp är livshotande smal. Det är så fel. En ätstörning kan vara livshotande även om man är normalviktig eller överviktig enligt BMI.

Nu är det dags för mig att berätta sanningen för alla. Utan att behöva medlidande. Utan att kräva uppmärksamhet. Bara för att folk ska veta och för att ni därute som har det svårt med maten ska få veta att ni faktiskt inte är ensamma. Jag berättar nu, då jag idag känner mig tillräckligt stark för att komma ut ur ätstörningsgarderoben.

Allt började när jag var liten. Jag har alltid fått höra pikar om att jag är tjock eller håller på att bli överviktig. Jag lärde mig som barn, redan långt innan tonåren att räkna kalorier. Jag lärde mig att dricka och äta light-produkter för att inte gå upp i vikt. Jag lärde mig att man inte skulle ta en andra portion för att man då går upp i vikt. Innan jag var tolv år gammal fick jag lära mig att man gick upp i vikt om man som kvinna åt mer än 1 100 kalorier om dagen.

Allt handlade om restriktioner i kosten.

För fem år sen fick jag nog.

Jag började träna som en galning och levde på Nutrilett. Ibland åt jag 200 kalorier om dagen och tränade 3-4 timmar samma dag. Jag kunde gå i dagar utan att äta nåt. Jag kunde träna ännu mer. Allt för att gå ner i vikt.

Och visst gick jag ner i vikt. Jag var så stolt över mig själv. Alla var så stolta. Jag förstod inte då vart jag var på väg. Jag trodde att jag hade kontroll. Jag var bäst, så duktig, fantastisk.

Jag gick ner sammanlagt nästan 15 kg på bara ett par månader.

Till slut brast det.

Jag fick hetsätningsproblem. Sen fick jag problem med kompensation.

Jag gick upp i vikt och allt gick åt helvete. Den här sjukdomen är ett rent helvete.

Jag sökte hjälp och fick det väldigt fort. Jag fick diagnosen bulimia nervosa. Jag träffade en helt fantastisk kurator, som verkligen fanns där. Men när hon började prata om dagvårdsbehandling fick jag panik. Jag kunde ju inte lämna jobbet! Jag skötte mig ett tag och blev ”friskförklarad”. Efter en månad kom allt tillbaka och jag levde med sjukdomen, med skiten, helt ensam i två år. Mina skrik på hjälp blev inte tagna på allvar. Jag höll tyst.

Till slut, i vintras, berättade jag om detta för en människa som står mig väldigt nära. Då bestämde jag mig för att söka hjälp igen.

Och jag fick hjälp. 

Nästa vecka börjar jag min vecka 5 på Idun dagvårdsenhet på Stockholms centrum för ätstörningar.

Det är en behandling man går var tredje vecka på dagtid, åtta behandlingsveckor sammanlagt. Man lär sig att äta rätt för att till slut kunna bli frisk. Man lär känna sin kropp. Under hemmaveckorna försöker man bibehålla samma rutiner som under veckorna på behandlingen.

Det här är en sjukdom som jag aldrig skulle önska nån, inte ens min värsta fiende. Det här är det värsta jag behövt gå igenom i hela mitt liv. Det här är nåt som verkligen ingen ska behöva genomlida.

Nu vet alla. Äntligen har jag fått ut det.

Jag är så ledsen om nån av mina närmaste får veta om det här först nu,
men jag hoppas att ni förstår att det varit svårt. Jag skäms över min sjukdom, jag skäms över att jag inte berättat för er innan, så jag skäms för att jag ljugit. 

Något som jag önskar är att ni inte vaktar mig, håller koll på att jag äter eller pressar mig när det gäller mat. Kommentera inte mitt matintag. Låt mig sköta det själv. Jag kämpar så mycket för att bli frisk och kommer att bli det snart!

Vill tillägga att jag är omringad av en rad underbara människor, som verkligen finns där.
Jag älskar er så mycket. 

För mer info om ätstörningar:

http://www.friskfri.se/
http://www.atstorning.se/
http://www.1177.se/Kronoberg/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Vad-ar-en-atstorning/?ar=True